Tiden börjar bli knapp för min del. 17 dagar kvar på den här kontinenten innan jag beger mig österut och NPP måste bli färdigt innan dess. Jag har nu cirka 1 dygns musik kvar och 200 låtar. Många av låtarna är väldigt långa så det är inte så lätt som det kanske verkar. Jag befinner mig nu mitt i tentaångesten, det är mindre än två timmar till tenta och nervositeten och ångesten tilltar. Som en räddare i nöden slumpas då denna låt fram. Passar perfekt för situationen och ångesten dämpas något. 32 minuter suggestiv jazzrock.

Miles Davis - He Loved Him Madly 

Gamla instrument är alltid fascinerande på något sätt, speciellt när de spelas med precision och hastighet. En era har tagit slut i NPP, den så kallade lut-eran, tankade ner ett album: “The Golden age Of The English Lute” av Julian Bream(aka lut-jäveln). Dessa låtar är nu slut. Julian är en riktig veteran och kändis i den klassiska gitarrens värld.

Han använder även sin fingerfärdighet för att spela luta och under 60-talet så fick han chansen att ställa den eviga frågan “Would you like to see my lute?” till kompositören Igor Stravinsky, som för övrigt (om man ska tro voiceovern) blir fysisk upphetsad utav blotta närvaron av musikinstrument.

Julian plinkar mest John Dowland, eller 1400-talets Jimi Hendrix som jag brukar kalla honom för. John är nog en av de mer kända kompositörerna inom lutvärlden på grund av sin melankoliska stil. Till och med Sting har ju gjort ett album med covers av Dowland, vilket väl är rätt märkvärdigt..?

Bästa av lut-jäveln: My Lord Willoughby’s Welcome Home(varning: mycket ornamentik!)

Mest melankoliska av lut-jäveln: Lachrimae Antiquae Pavan

Jag färdas i hög hastighet mot Sveriges silicon valley, Sveriges industricentrum: Kista. Högt över marken med  John McLaughlins indiska band “Shakti” spelandes den någorlunda spartanska låten “India” en gitarr som drar lite skumma ackord och kanske någon trumma också, såklart. Plötsligt bryts denna illusion av att en unge som sitter tvärs över vagnen spyr ner hela sätet. Jag rusar någorlunda förvånad ut ur tunnelbanan och till min lektion i diskret matematik.

Nu när jag gör ett återbesök igenom NPP i denna låt färdas jag mentalt tillbaka till den där måndagen eller tisdagen(vardagarna är oftast lika…), till den illaluktande spyan och de lika illaluktande induktionsbevisen. 

Bästa progg: Nationalteatern - Barn Av Vår Tid

Bästa skriet: Pink Floyd - Careful With That Axe, Eugene

Han vrålar “We gotta get out of this place” med sin råa röst. Mannen heter Eric Burdon och har smeknamnet “The Egg Man”, detta för att han enligt sägen, under 60-talet gillade att knäcka råa egg över, ja … kvinnor…Detta snappade bland annat John Lennon upp och i texten till “I am the walrus” sjunger han “I am the eggman”. Vilka vilda fester som hölls i 60-talets London, the beatles va där sen kom Eric Burdon med ett sexpack egg och tittade förbi. Tänk om man varit en fluga på väggen där.

Har förresten kommit under tre dygn nu. Vilket känns jäkligt bra. 

Bästa ovårdade skrik-rösten: Them - Gloria

Sämsta “låt” alla kategorier: Black Flag - Crowd Riot

Vi var i Grekland 2010 under tre veckor, vi hade precis kommit hem ifrån den obligatoriska öluffen och vi hade en dag att slå ihjäl i Aten. 
Jag har aldrig varit så mycket för vanliga souvenirer: små statyer, kylskåpsmagneter, pennor eller i vilken form de nu brukar komma. Istället valde jag att köpa med mig ett stycke kultur. Folkmusik siktade jag in mig på, Zorba är väl ändå trevligt? Men tji fick jag, när jag smet in på en musikaffär vid Syntagma och frågade efter Grekisk folkmusik. Jag kom nämligen därifrån med den fyra skivor stora boxen “Dimotiki Anthologia”. Sen tänkte jag inte mer på det. 

När jag var hemkommen var det dags att lyssna på mitt fynd. Jag hör en gnällig klarinett spela, sedan en akustisk gitarr med ett studsande rytm. Den sista byggstenen inom Grekisk folkmusik från denna era är en ekande och väldigt gnällig och hemsökande röst. Det förekommer även ibland en simpel trumma, eller annan typ av “slagvärk” som man kan dubba de. 80 stycken låtar totalt och de låter exakt likadant.

Dessa Grekiska alster har genomsyrat hela NPP-upplevelsen och det är på hög tid att de får ett eget inlägg.  

Jobbigaste gitarrspelet: Dimotiki Antologia

Mest huvudvärksframkallande klarinett-spel: Dimotiki Anthologia

Vi kan konstatera att vi nu har hamnat på samma nivå ospelad musik. Vi har båda nu ganska exakt 4 dagars lyssning kvar innan målsnöret bryts.
Därför tar vi detta tillfälle i akt att skriva ett gemensamt inlägg samtidigt som jag (Markus) sänder lite (ospelad) webradio till Per så vi hamnar i samma sköna sinnesstämning, just det, 70-tals flum! Kongas, wah-wah-ande trumpet, gitarrer och mycket mer kokas samman till en härlig 32 minuter flumsession dirigerad av Miles Davis. Fantastisk energi och intensitet. Också kul att höra hur alla musiker svarar på Miles input. Så fort han drar igång med luren är det fullt ställ i bandet.Vi låter omslaget till albumet tala för sig själv: 

 



Dagens kongaflum: Miles Davis - Calypso Frelimo [32:12]

Dagens studio 54: Cerrone - Give Me Love [10:26]

Dagens Gillmourigaste låt: Pink Floyd - Fat Old Sun [15:00]

// Markus & Per